Minnesord Barbro Ackrell

Barbro Ackrell lämnar många vackra minnen efter sig

Madame Barbro Ackrell, som nyligen lämnade det här jordelivet, blev 84 år. År som varit fyllda av fart och fläkt, energi och engagemang, ständigt med Västervik i fokus. På 60-talet bodde Barbro på Skepparegatan med sin make Ove och barnen Peter och Sanna, men plötsligt rycktes maken bort och Barbro blev ensam kvar med de två barnen. Hon arbetade då i Engqvists färgaffär, som också hade en kosmetikavdelning. Det var där som vi sågs för allra första gången. 

Så småningom kom en ny man, Per-Åke, in i hennes liv. På den här tiden fanns ett hotell vid Strömsgatan, Hotell Båtsmannen, som sköttes av Margit Ekstrand. Hon ansvarade även för uthyrningen av de små Båtsmansstugorna och tipsade Barbro om att ta hand om den nedre stugan och förvandla den till ett café. Barbro startade då en kaffeservering, där även dottern Sanna kunde hjälpa till. Här serverades bland annat stora smörgåsar, på lokal dialekt kallade ”smeker”, och så våfflor. Alltid våfflor med sylt och grädde.

Cafét i gränden blev snabbt populärt, samtidigt som Hansi Schwarz och Frosse, min dåvarande man, drog igång Visfestivalen. Historier från den tiden är många, och en del nära nog klassiska. Bland annat var Fred Åkerström inkvarterad på Hotell Båtsmannen, som då hade en port genom planket in till gränden. Margit, som var förtjust i Fred och hans visor, tog med honom in till Barbro för att där få sjunga Skärsliparvisan tillsammans med trubaduren. Visan var den sommarens stora Visfestivalsplåga. Fred sjöng den både dag och natt, men duetten med Margit fick jag aldrig höra.

Så småningom flyttade Barbro med sin familj in i fastigheten vid Båtsmansgatan där tidigare Stämbergs skomakeri huserat. Barbro fyllde hela butikslokalen med antikviteter, kuriosaprylar och kläder till uthyrning. Hela gränden med stuguthyrning, kryddträdgård, kaffeservering och butik blev nu ett familjeföretag.

När Barbro en sommar fick höra att några personer från Hasselö planerade att ro hela vägen in till Västervik som man gjort förr, fick hon en lysande idé. Hon ringde mig och några andra konsthantverkare, och bad oss att komma ner till Fiskaretorget för att ta emot roddarna och hålla en ”gammaldags marken”. –Och glöm inte, förmanade hon, gammaldags kläder är ett måste!

Sagt och gjort, sedan den här sommaren på 70-talet växte evenemanget till en stor skärgårdsfestival, som blev så stor att roddarna, som nu var många, inte längre fick plats på torget. Barbro bjöd då in både dem och hantverkarna att komma upp till gränden istället. Under många år hämtade hon dem därför vid kajen för en marsch upp till gränden med dragspelare i täten. Där bjöds roddarna på potäter, sill och snaps för att orka ro hem igen.

För detta arrangemang och många andra goda insatser utnämndes Barbro 2003 till årets Västervikare. Hon fick den lilla statyetten ”Genombrottet” (en skulptur med ett fiskstim), som utmärkelse.

Så har åren gått. Gränden har varit som ett levande friluftsmuseum, med midsommarfirande, advent med julgröt och en aldrig sinande ström av besökande Västerviksbor med vänner och busslaster med turister.

Våra stora stjärnor som Gösta Bernhard och Alice Babs har ofta gästat gränden och pratat barndomsminnen med Barbro. Även jag, som nära granne, satt ofta under det stora päronträdet och lyssnade till Madame Ackrell, som vi kallade henne. Hon hade alltid nya historier att berätta om människor hon mött och människor som bott i grändens små stugor, som är de mest sevärda av stadens kulturbyggnader.

Allt var frid och fröjd fram till våren 2015. Då chockhöjdes arrendet till gränden så mycket att Barbro och Sanna måste lämna det som de under så många år byggt upp. Vi var många som protesterade och menade att arbetet som familjen Ackrell hade lagt ner på att sköta gränden året runt borde ha avlönats istället för att de skulle krävas på ett skyhögt arrende. Men ingen lyssnade.

Privat har Barbro och Sanna däremot skapat en charmig idyll i sin bostad, i den så kallade Kvarngården. Här har de båda inrett var sin våning med antika möbler, fotografier, målningar och minnessaker. Här har Barbro tillbringat många lyckliga år, tills hennes hjärta nu gav upp.

Vi är många som sörjer med Peter, Sanna och deras familjer. Saknaden efter Barbro blir stor, men vackra minnen lever länge.

Vännen och grannen, Åsa Frosterud-Jägerhorn